nationaldemokrater

I en skrivelse skickat till och upplagt på British National Party’s hemsida går Marc Abramsson till attack på den opposition som tills nyligen fanns inom Nationaldemokraterna .

  Så här skriver Abramsson:  ” In the late 1990s and early 2000s, perhaps the biggest challenge for us was the neo-Nazi movement. Don’t get me wrong: there were a lot of misguided youths, skinheads and good people that looked for change in the society, but their organization did harm our efforts quite a lot. Parades with “Nazi” uniforms could always be used by the establishment press against us as well.”

-Detta är ganska revolutionerande att säga för någon som själv var stark anhängare av uniformsmodellen på den tiden.  Även om jag själv inte kom med i partiet förrän 2003 så har jag förstått att Abramsson själv förespråkade den blåa skjortan tillsammans med brunbeiga Khakibyxor och med en viss bredd på skärpet. Eller har jag fel?

Abramsson  tar på ett förtjänstfullt sätt upp de framgångar partiet hade med bl.a att bygga upp och lansera en veckotidning med statligt presstöd. Detta mest för att i nästa stycke kunna måla upp en bild av hur han som den som lyckats med denna bedrift blir utsatt för en smutskastningskampanj, ett ”rygghuggande” och förtal.

” To my total surprise, the exact opposite happened. After all this success, a huge campaign against the party leadership began. Party members all over the country were telephoned by people who sounded friendly and trustworthy. But soon the calls only mentioned how bad the party leadership was, combined with “sweet talk” directed to the members.”

Här förklarar Abramsson hur  folk över hela landet blir uppringda av ”folk” och där ”folk” först har varit trevliga och trovärdiga i tonen, för att sedan övergå i rent förtal mot partiledningen där dessa ”folk” har använt sig av ”sweet talk” för att övertala människor att ledningen i ND var direkt dålig.

-Jag misstänker att Abramsson räknar in mig i benämningen ”folk” och anser mig vara en del av den förtalskampanj han ser sig själv som utsatt för.  Jag skall viligt erkänna att jag under lång tid samtalat med människor både i och utanför partiet. Det som är gemensamt för de jag samtalat med är att de antingen är eller tidigare har varit medlemmar i partiet. Och att de inte är nöjda med Abramssons ledarstil.  Abramsson skriver  ” To my total surprise”, alltså att han inte har haft en aning om att folk varit missnöjda med honom under ganska lång tid.  Detta ger mej en stärkt känsla av att oppositionen haft rätt hela tiden i sin ståndpunkt att Abramsson inte lyssnar till sina medlemmar och att han har en stor avsaknad av förståelse till hur han uppfattas av andra. För vilken ledare kan påstå att han, eller hon, är ”totalt överraskad” av den kritik som framförts mot honom under så lång tid?  Har Abramsson inte sett hur partiet konstant tappat medlemmar, eller hört, om så ryktesvägen, att flertalet av medlemmarna som hoppat av gjort det p.g.a Abramsson själv? Kan Abramsson med handen på hjärtat påstå att undertecknad inte under många och långa samtal påtalat problematiska saker både vad gäller det rent organisatoriska, men även privata?

Nej Abramsson!  Att du spelar förvånad funkar inte.

Abramsson skriver vidare :

” The fractionating telephone calls expanded to an election-campaign-like scale, and fraction meetings started to appear, meetings where we, of course, weren’t invited to defend ourselves. “

-Här vill Abramsson få det till något konstigt att en opposition samlas och håller samtal om hur man skall gå till väga för att komma till rätta med de problem som så uppenbart finns i Nationaldemokraterna.  Ja visst!  Abramsson här ju här helt rätt i att samtal fördes om att komma fram med en motkandidat till ordförandeposten. Vad Abramsson inte  verkar ha förmågan att förstå är hur någon i över huvud taget kan komma på idén att kritisera hans ordförandeskap, och dessutom ha den fräckheten att motkandidera. I Abramssons värld är det ju inte honom det är fel på, utan alla andra.

Abramssons ord : ” All this fighting and backstabbing slowed down our progress significantly and made a lot of good people quit since they often were kind and naïve and therefore easy to trick into these lies. “

-Detta beskriver det jag tog upp I föregående stycke.  Abramsson talar om knivhugg I ryggen, medans sanningen är den att oppositionen aldrig försökt hemlighålla det som sagts under oppositionens möten. Om detta kan både Vavra Suk och Åke Blomdahl vittna.  Abramsson beskriver människor som lämnat partiet som ”goda men naiva”.  Detta måste betyda att hundratals personer har lurats av oppositionen att tycka illa om Abramssons ledarstil?  Återigen kommer Abramssons syn på människors egna intellektuella (o)förmåga fram.   Jag poängterar, igen, att oppositionen bildades p.g.a Abramssons bristande ledarstil, inte tack vare att det satt illviliga lögnare som konspirerade mot honom.

Appropå konspirationsteorier. Abramsson avslutar sin text så här : ” All the strange behavior of people quitting our organization, and all these well-funded telephone campaigns and websites, can only be one thing: the new face of the enemy. 

Nothing has ever harmed our movements more than this; nothing has slowed us down more than this. Can this be an EU-level decision that the nationalistic movement should be destroyed in the same way as the far-left organizations in the 70s? Some good advice: protect your elected party leadership. Without it, you won’t be able to win any struggle.”

-Här svänger Abramssons påståenden från att vara ….lite konstiga, till direkt avsaknad av verklighet. Här har Abramsson gjort en riktig rymdresa till Mars.

-Från att ha blivit handplockad av Abramsson till vice ordförande posten 2006 (ja så går det i praktiken till i ND)  har jag alltså gått och blivit ”fiendens ansikte”.  Jag vet inte vad som fått Abramsson att ställa sig frågan om inte jag, och hundratals avhoppade partimedlemmar, inte egentligen är en del av att EU-beslut om att krossa den Nationalistiska rörelsen?!

Nej! Är det någon som innehar ett ”strange” beteende är det nog Abramsson själv. För hur kan man annars ens komma fram till tanken om att någon som under 8 års tid arbetat sida vid sida med sig själv, under 5 år suttit i ett kommunfullmäktige och drivit Nationaldemokratisk politik, varit med om att värva prenumeranter till Nationell Idag, fått sitt barn och sig själv misshandlat bara för att man försvarade Nationaldemokraternas politik ensam inför ett 50-tal aktivister från Revolutionära Fronten, röstade NEJ till EU och EMU samt nästan in absurdum

försvarat Abramsson inför människor som enligt mej kommit med felaktig kritik mot honom?!

Vad får Abramsson att tro att EU skulle rikta blickarna mot ett parti inte större än en hand full personer och genom infiltrering förgöra det?

Abramsson är enligt min slutsatts desperat, desperat på så sätt att han nu tvingas utmåla före detta partikamrater som ”rörelsens fiende” inför internationella kontakter och på så sätt försöka vinna sympatier där, nu när sympatierna är som bortblåsta på hemmaplan.

Daniel Spansk. Trogen den nationalistiska tanken och definitivt motståndare till EU!